Dag 106, I’m back, finally!!!

Brukar du läsa horoskopet i tidningen? Gissade det. Tror du inte på vad som står där? Nej, inte jag heller. Finns det någon som gör det? Jag gissar att det finns men vi är säkerligen flera som bara läser det för skoj skull. Här om dagen stod det att jag skulle träffa en gammal kär vän som jag inte hade sett på länge. Jag skulle se till att ta vara på tillfället.

Dagen gick och inte mycket hände. Henrietta lämnades och hämtades, jag blev lite småförbannad (vet inte på vad, vet faktiskt inte om jag blev det alls men jag brukar bli det så det var inte alls otroligt.) Båda två döttrarna var och lekte med kompisar på eftermiddagen och livet rullade på. Då hittade jag min gamla käre vän. Det var en viss Bruce ”The Boss” Spingsteen. Born in the USA spelades om och om igen. Skivorna The River, Born to run och The Wild, The Innocent and the E Street Band fick komplettera under ett par dagar. Hustrun höll på att gå i spin på mig. (Fast inte lika mycket som när jag spelade Umpa Bumpa musik vid Biergarten i vår trädgård)

 

Eller så är det detta som är min kära vän. Detta är första bloggandet sedan 4 mars. Livet har inte varit lätt och tid har varit en brutal bristvara. Det känns väldigt skönt att ha hittat tillbaka till bloggandet. Jag hoppas på att lägga 30 min varje kväll på det och se om jag faktiskt kan få fram något läsbart.

 

Hur som helst. Klockan är massor och jag har druckit ur min Choklad Bitter och i morgon är det jag har druckit ur min Choklad Bitter och i morgon är det en ny dag. Då ska jag försöka få till en bild till detta blogginlägg.

Dag 16, tisdagen den 4 mars Vem är stoltast? Henrietta eller Pappa?

Visst är hon snygg i nya hjälmen. Inget tu tal om annat än att lilla syster blev mäkta avvundssjuk. Som tur var lungnade hon sig med att man kan alltid önska sig en egen hjälm i födelsedagspresent. Hon har ju en härlig tidsuppfattning så att hon inte fyller förrän slutet av juni spelar ingen roll alls. Hon ska få en ny hjälm! Av farfar….

Själv är jag stolt över mig själv. Jag har satt upp ytterligare en hylla i skräpförrådet. Nu kanske det kan bli lite bättre ordning på grejorna där. Man slutar aldrig att förvånas över hur mycket skräp som en trebarnsfamilj producerar. MASSOR!!! HELA TIDEN.

Dag 15, måndag den 3 mars 2008 Och detta var inte min dag.

Dagen började ganska skapligt med en mysstund ihop med Lilleman och hustrun. Henrietta vilade ut och vaknade inte förrän efter att hustrun hade farit till inkomstkällan. Bus där emot hann ner i tid för att så där lagom sömndrucken hävda att hon inte var nyvaken och att hon inte ville ha frukost. Senare åt hon där emot tre tallrikar filmjölk.

Egentligen vet jag inte var det var. Jag var bara på allmänt dåligt humör och Henrietta svarar verkligen med samma mynt. Både hon och Bus småtrilskades hela dagen och jag fick utbrott efter utbrott. Inte mycket till nytta. Inte var det till någon nytta heller att Hustrun började ha åsikter om vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra. Att byta förälder hemma är ingen helt smärtfri process. De andra två gångerna har bytet skett under sommarlovet och då har vi gradvis anpassat oss. Det är givetvis tufft för Hustrun att Lilleman hellre, ibland, går till mig än till henne. Jag mår inte särskillt bra inombords när Henrietta säger att det var bättre med mamma hemma. Det känns i hjärtat även om jag vet att Henrietta har glömt bort hur det var med mamma hemma. Ex. så cyklade dom inte alls jämt till dagis. Faktum är att Hustrun alltid, i princip, tog bilen. Bara att hugga i. Imorgon kommer en ny chans.

Det bästa med dagen var den korta stunden i det varma vattnet ihop med Lilleman samt att se mina döttrar på plaskis. Vi kom t.o.m. lite tidigt eftersom de var så snabba in i bilen, ut ur bilen, klä om och duscha. Även hem gick det fort och bara små protester mot att vi varken hann bada eller basta lite extra.

Dag 14, söndagen den 2 mars 2008 Detta var inte Henriettas dag

Det brukas i bland lite slarvigt pratas om den oskyldiga barndommen, långa sommrar, snöiga vintrar, massor med kompisar, lek, äventyr och bara härligheter. Det kan man direkt slå fast som en i de flesta fallen idealiserad bild av en uppväxt. Åtminstonde är det min personliga upplevelse samt observation. Idag var vi och fikade på berget på förmiddagen. Den ständigt aktive Hustrun var fikaansvarig i Friluftsfrämjandets Skidstugan. Henrietta och Bus var nöjd och glad över att få hjälpa till, servera, ta betalt, gå runt med lotter o.s.v.
   

Vi begav oss rätt snart hemmåt eftersom mitt blodtryck inte tillät att vi var där allt för länge och dessutom behövde vi hem och laga mat. Henrietta ville då springa ned till Grannen och fråga om Wilma ville leka. De hade sagt dagen innan att de skulle höras av. Nu visade det sig att Wilma var nere lekparken och både Bus och Henrietta ville springa ner dit. Jag ville laga mat och Lilleman sov i bilen. Det var en hel del belutsångest hos Herr Karlström innan jag bestämde mig för att släppa ner de två damerna till lekparken på egen hand. Jag valde dock att följa med ned och höll ett långt förmaningstal om att man absolut inte fick lämna lekparken. Inte springa ut på gatan o.s.v. Och var det så att man behövde gå på toaletten så måste man ha Wilma med sig när man gick hem.

Nervöst kändes det när vi gick ner men det löste sig väldigt smidigt för mig. Jag skäms lite över att det var så jag kände det men… När vi kom ner såg vi Wilma leka med en annan tjej och medan jag hjälpte Bus att få ut lite grus ur stöveln så gick Henrietta fram till de andra två tjejerna. De vändes sig dock om innan hon hunnit fram och sprang iväg. Där stod jag nu med en väldigt lessen och förvirrad Henrietta: ”Hon sade ju igår att vi skulle leka??”

Smidigt för mig som sagt vad för då gick vi hemmåt istället och jag pratade om att Wilma är tre år äldre och inte alltid vill leka med Henrietta och att Henrietta skulle försöka komma ihåg hur hon kände det nu och inte göra så mot andra, sin syster t.ex. Jag mutade med lite film och dataspel så kändes det något bättre men det var en dämpad femåring jag hade i huset.

På eftermiddagen kom vändningen för då ringde Wilma och frågade om de skulle leka och vips var sorgerna borta och även Henrietta. Halv sju kom hon och Wilma klivande och vi ropade in Grannen också för att äta vofflor igop med oss.

                 

Dag 13, lördagen den 1 mars Firandet av krigsgudens månad

Bus och Henrietta tycker om att hjälpa mig med öltillverkningen. Speciellt vissa moment uppskattar dom storeligen. Klistra på små pluttar på kapsylerna, bära flaskor när vi tappar o.s.v. Jag tänkte därför att vi skulle göra saft med hela kedjan av moment från rengöring av flaskor till bedömning av färdigt innehåll.
Hustrun och Bus kokade en mindre sats svartavinbärssaft. Där efter satte Bus igång med liv och lust att plocka bort ettiketter på flaskorna som sedan skulle in i ugnen. Här hade säkerligen livet kunnat varit bättre. Jag ville givetvis se till att ha bilder på Bus när hon gjorde rent flaskorna. Tyvärr ställde jag kameran på handfatskanten med remmen hängandes ned så när Lilleman kom in i badrummet blev det givietvis honom frestelsen övermäktig och han drog ner kameran i golvet. Jag vet inte om jag ska vara glad över att inte hela kameran gick sönder eller om jag ska vara ledsen över att mitt 50mm objektiv gick i bitar.

På kvällen försökte vi få ihop lite folk som kunde tänka sig att dricka upp lite av min hemmgjorda öl samt äta ur grytan med Bigos. Det brukar heta att dåliga ursäkter godtages ej men frågan är om BasAnders och TubaUlrica inte är fylda av dåliga ursäkter? Som vanligt slingrade dom sig. Dom var från början bjudna till Möller/Nylén men tackade nej där för att dom inte hade tillräckligt stor TV för att se Melodifestivalen. Till oss tackade dom nej med motiveringen att BasAnders behövde arbeta med sin C-uppsats eller vad det nu är. Nja, riktigt så var det kanske inte men det är min version.

Istället blev det Farliga Sandra samt familjen Möller/Nylén. Det var roligt att se hur misstänksam Lilleman blev när Sandra dök upp. Sist som hon dök upp så försvann vi andra och Sandra skulle vara barnvakt. Slutsats, Sandra=mamma,pappa försvinner. Han tittade misstänkssamt på henne hela kvällen.

Vi njöt av Bigosgrytan, kanske inte Hustrun men hon är förlåten. Till detta avnjöts hembryggd öl.

Dag 12, fredagen den 29 februari Kalasdagen

Hustrun hade bokat tid på Salong Lady i Slutarp för att bli vacker. Vi andra fick en skön morgonpromenad till dagis. Lilleman väckte vi så att han fick frukost i tid medan Bus fick äta när vi hade kommit hem. I vanliga fall är Hustrun hemma på morgonen och jag kan cykla med Henrietta till dagis. Idag fick vi istället en skön promenad. Huvudet går iett på Lilleman och ögonen är konstant uppspärrade. Det finns verkligen en hel värld att upptäcka där ute om man är i hans ålder.

Lilleman, Bus och Jag hade sedan en full runda med massor av småärenden på stan. Optimera, torget, MossAnders, skoaffären. Helst hade Bus velat gå in i MixMax-affären också men det hann vi inte riktigt för det var dags att åka hem och laga middag. På eftermiddagen skulle vi först hämta Henrietta och sedan hem igen för vi skulle få besök av CubaMartin med barn. Cuba behövde till jobbet men lämnade FlobyGustav hos oss och tjejerna ville givetvis vis sjörövarskeppet. Han ställde sig och tittade lite på avstånd. Man kunde lätt se att han inte var särskillt imponerad, det har ju inte änns en flagga konstaterade han torrt.

Nöjdare var givetvis Henrietta när hon skulle ner till grannflickan som skulle ha lite kalas. Klänning, uppsatt hår, fint paket… kan det bli bättre? Bus var hur avvundssjuk som helst förstås men hon gick att muta med glass, fräsinäsdricka och lite extra saga. Dessutom blev det popcorn, när storasyster hade kommit hem, framför Sås ka det låta.

Nöjda var både Bus och Lilleman när storasyster matade.

Dag 10, 27 februari 2008. Mat ska vara en helupplevelse sägs det.

Fortfarande är jag inte helt ifatt efter helgen men nu går det åt rätt håll. Det börjar arta sig i huset vad det gäller ordning, tvätt, mathållning o.s.v. Eftersom kusinerna var här i måndags hade vi bytt dagar på Henrietta denna vecka så även onsdagen var dagisdag. Jag hade varit upp tidigt och simmat i Odenbadet och var skapligt hemma i tid. Istället för, som jag trodde, att komma hem till ett hus med en Henrietta redo för en cykel tur till dagis, bröddegen på jäsning och en trallande hustru så hittade jag alla utom Lilleman i pyjamas. Stämningen var lite småirriterad och jag fick åka till Trollet istället för att äta gröt. Väl hemma igen så försvann hustrun in i duschen för att sedan skyndsamt ta sig iväg till arbetet. Vi har inte riktigt kommit in i våra kaffe-onsdagar. När jag arbetade började jag nämligen sent på onsdagar och vi hade ”alltid” en kaffelattefika då men det har vi inte kommit in i ännu.

När vi var själva i huset började återhämtningen. Jag kan inte säga att man har någon större hjälp av Bus när det gäller städningen men idag skötte hon sig själv ganska bra på förmiddagen och livet flöt fint. Jag tyckte att jag hade koll på maten men det blev ganska stressigt på ett smått komiskt sätt. Jag önskar verkligen att någon hade filmat denna måltid.

Maten var klar, jag lade upp potatis till Lilleman och började mosa in såsen. Bus hjälpte sig själv genom att försöka skeda upp sås på tallriken. Eftersom hon, givetvis, hade såsskålen 40 cm ifrån tallriken så spillde hon lite. Då försökte hon ställa sig upp för att slicka rent bordet, lägger tröjan i såsen på tallriken, något annat finns nämligen inte att lägga tröja i för varken potatis, fisk eller grönsaker har hon tagit. När jag ska hjälpa henne så reser sig Lilleman i barnstolen och jag fattar bara inte hur mycket han når med sina korta armar. Han hamrar och slår med det han får tag på så hela tiden måste jag flytta undan saker. När jag äntligen får fram lite fisk så upptäcker jag att bara den biten jag har delat isär för att se om fiscken var färdig är färdig. Resten måste tillbaka i vattnet…som jag nyss hade hällt av. På med tekokaren för att snabbt få lite vatten att koka fisken 1½ minut till. Och eftersom Lilleman nu inte når något så börjar han skrikandes klättra ur barnstolen istället. Det var en fröjd att få åka och hämta Henrietta denna dagen. Väl hemma struntade jag i köket ett tag och läste sagor istället.

Straxt efter tre befriades jag och åkte till Stora Haketorp för att tappa upp öl. På kvällen belönade jag mig själv med ett fotbad och en Yeti.

Dag 9 Tisdag den 26 februari

Jag känner fortfarande av sviterna efter helgens trevligheter men vi klarade i alla fall av att komma iväg i tid till dagis så vi kunde cykla. Det går lite fort ibland för Bus, speciellt i uppförsbackarna men hon kämpar på bra.

Vi hann även till öppna förskolan men det var på håret. Jag fick lämna av Bus medan jag parkerade bilen och sprang in med Lilleman. Öppna förskolan är verkligen Bus favoritställe. Jag tror inte bara att det är grejorna där eller fikat utan själva känslan av att det är hennes ställe. Hennes dagis på sätt och vis, som en ersättning för att Henrietta får gå på Trollet. Här om dagen blev det klart att Bus ska gå på Växthuset till hösten. Jag frågade lite försiktigt om hon inte kunde få komma några timmar redan nu men det gick inte alls.
På Öppna förskolan var det först sångstund och sedan är det lek som gäller för fullt. Bus ville inte änns höra en saga när jag läste för ett av de andra barnen. Kändes lite snoppet att helt plötsligt sitta med någon annans barn och läsa saga.

Status: Det får duga, allt för trött. (B-)
Barnen: Bus smet iväg på parkeringsplatsen, hon busade hemma, hon trilskades vid maten på kvällen… tja ni förstår (C+)
Hustrun: Här har vi mitt stöd och min glädje (A)

Fast jag avslutar med två bilder på när dom sover. Plötsligt förlåter och glömmer man allt. Söta som troll är vad dom är.

 

Notera burken med kapsyler som Henrietta har. Det är hennes nya samling och far är så stolt.

Dag 11, torsdagen den 28 februari Äntligen starten på ett rejält projekt

Idag har vi äntligen startat det första projektet. Vi har börjat snickra på ett sjörövarskepp ute i trädgården. Det är inte mycket för världen ännu. Vi har satt upp en sarg och rullat dit en trädgren som kanon men jag har tänkt mig att det ska bli segel, ratt, flagga, ögonlappar, hattar och allt annat som hör ett sjörövarskepp till.

Henrietta hittade mitt gamla Karlssonpussel (64 bitars) och började pussla. Hon orkade inte riktigt och tyvärr så fick det inte ligga i fred för småsyskonen tills hon orkade fortsätta. Kul är det dock att hon vill hålla på med pussel. Jag förstår henne att hon inte hade tålamod för att fortsätta. Jag har aldrig haft särskillt bra tålamod med pussel.

Dag 8 Måndagen den 25 feb 2008. Tomhetens timme

Idag åkte Ludvikakusinerna hem. På förmiddagen var vi ute i snålblåsten. Vi tillbringade ett par timmar upp på Mösseberg. Lekparkerna där uppe är verkligen bra.

Vi hade fest med Faster Ingas hemgjorda korv som huvudrätt och resterna av lördagens Choklad och Kolatårta till efterrätt. Sedan var det bara att vinka adjö. Henrietta vägrade för hon var så lessen. Hon satt och målade istället. När dom hade åkt sa hon:
- Pappa, jag tycker att det är roligare när dom kommer än när dom åker.
Inte så svårt att hålla med om det påståendet. Vi gick upp och läste lite sagor, vilade och bara lyssnade på hur tyst huset var. Den ende som verkade uppskatta det hela var Lilleman som for ikring och grejade, skrattade och jollrade.

Men snart nog var vi igång igen. Måndagar=Plaskisdagar. Eftersom Hustrun inte riktigt har kommit in i arbetet ännu så ville hon vara kvar lite extra så jag fick chansen att vara där med alla tre. Vi var i god tid före plaskis och badade lite extra, samt fika. Det är svårt att veta vilket som tjejerna gillade mest, att fika eller att bada. Roligast var att se Bus åka rutchkana. En gång kom hon farandes med huvudet före, hon hade ramlat sade hon men jag vet inte om jag ska tro henne.